22 dagar. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag klara mig utan Agnes? Utan Ida? Utan Emma? Utan folk som betytt mest för mig?
Hur ska jag kunna släppa allt ? Hur ska jag kunna andas utan de människor som gör att jag fortsätter genom att le? hur ska jag leva utan dem?
-Detta kommer inte gå.

Men älskling, vi ska ändå inte dö.

Nu när det börjar närma sig så går det inte; för mycket minnen jag verkligen inte kan släppa. För mycket bra vänner som jag verkligen, verkligen älskar jag inte kommer kunna släppa.
"Det kommer bli bra, en ny start"
Vill inte ha en ny start. Vill bo här. Skit samma om det är en massa problem, skitsamma och folk försöker mörda mig, min bror, min familj. Jag orkar helt enkelt inte igen.
Come on liksom!

Jag har blivit en patetisk människa jag vet.


"Älskling, jag längtar till dagen vi dör. För det enda vi kommer tänka sista sekunderna är: "det var bara denna sanning som gjorde döden värd att dö." och vi kommer skratta. Du vet, jag älskar dig"
hur ful, hur hemsk, hur dålig denna än blev så ångrar jag den inte. Den är sann, på något sätt- eller rättare sagt: mer ett önske tänkande.


Buppis, jag, Pokki.
Vi är snygga.

Jag, pokki.
Min ryssnäsa<3
Pryda flckor kysser varandra när dom saknat varnadra så mycket så det känns som om man exploderar av lycka bara av att höra deras röst.

Förresten, jag och Pokkipuff är bäst.
Ni kan inte säga emot våra egon, alls.
Vi äger er. Alltid gjort. Kommer alltid göra. Det liksom inte ens att rucka en centimeter.

En bild till?
JA!

För att visa att jag inte bryr mig ett skit om hur jag ser ut ibland.
Pokki är söt-fast det visste vi redan, right!

Så ja, jag träffade Buppis och Pokki idag. Lycka.
Tro mig. Att se deras leenden när jag gick igenom dörren till farmors längenhet var ibeskrivligt.

"Åh, dessi, mitt skabb"  /Buppis
"Tack, dear"

Nu ska jag fortsätta grina lite över att jag snart inte kommer få se Agnes, Ida, Emma, Lulu, Elias nästan varje dag.

Sjunde maj tvåtusentio, tjugotvå och trettiofem.
Coocei