Okej, smått random så här, va! Men jag snackade nyss med Christoffer @ facebook och jag skrev att han särskrev, han svarade med: Jag är sär, okej?!
Sen började jag babla på om att det är bra att vara sär; så här kommer en fortsättning

Det är nog bra att vara sär, annars är man normal (om det ens går att vara normal) - och då skulle man vara tråkig! Men går det att vara tråkig egentligen? Bara för jag inte har samma humor och intressen som den andra personen är den tråkig då? Är jag tråkig då?
Tänk om jag skulle vara helt normal, grå, plain, tråkig. Hur skulle jag vara då?

Skulle jag gå runt i en kostym med slips och hemska lackskor?
Skulle jag göra det jag gör? Skulle jag plugga så lite som jag gör?
Skulle jag ens skratta? Skulle mitt liv ha så få händelser att jag inte har en anlednin att skratta?
Skulle jag ha udda hårfärger? Skulle jag ens vara jag?

Nej, jag tror inte ens jag skulle kunna vara "normal".
Jag älskar ju att gå runt i mina hemskt fula kläder och ha mitt hår i massa olika färger! Det är jag!
Jag älskar ju att inte plugga på tyskan, jag kan det ju iallafall.
JAG ÄLSKAR ATT SKRATTA!
Jag älskar att vara udda, cp, konstig, sär - Dessi.

Men folk som inte är jag då? Hur "sär" är dem?
(Räknar bort min så underbara vän Lollo nu, hon är mig - i miniformat.)

Fast nu orkar jag inte skriva mer.
Kom lite bort från allt jag skulle skriva tror jag. Hm, kanske.
Smått.
Ja.

----

Dagen har förövrigt varit bra, smått kallt i stan men jag överlevde. (Som Lollo skulle sagt: "Så gjorde hon inte det ;pPpPPppP")
Kom hem med hårfärg, underkläder & töjning.


NU: Film.
SEN: Sova/Läsa/Cupcake corner.

/Dessi